Efter fredagens A-lagsvinst var det dags för B-laget att sträcka på benen i idrottshallen. Flera av spelarna som deltog i fredagens triumf fanns åter på planen, bland annat Linus Bergholtz, som trots en lätt blånad på näsan från förra matchen, var redo att ge sitt allt ännu en gång.
Trots det vackra vädret, kulturveckans pågående aktiviteter, trädgårdar som behövde krattas och lördagsmiddagar som skulle förberedas, hade över 100 personer tagit sig till Vilan för att se matchen. Frågan som många kanske ställer sig är: Vad är det som lockar med en B-lagsmatch, speciellt när så mycket annat pågår?
Janne Nilsson, som skötte speakerbåset, satte nog fingret på något viktigt när han konstaterade att det ger energi att se på rolig handboll. Spelet präglas av ett högt tempo och ett spelsystem som gör matcherna underhållande, oavsett om det är A- eller B-laget som står på planen. Det handlar om mer än bara resultat – det är känslan, gemenskapen och glädjen i spelet som drar folk till hallen. Man ser på spelarna att de har kul, och den känslan smittar av sig på läktaren.
För många handlar det också om att få en stunds avkoppling från vardagen. Man träffar grannar och vänner, delar ett skratt och låter handbollen ta bort stressen för en stund. Att se en match som kanske inte betyder något i tabellen kan vara betydelsefullt på andra sätt. Det blir en social aktivitet, en chans att vara en del av något större, och för många är det den enkla glädjen i att vara där som är det viktigaste – inte själva resultatet. Handbollens samhörighet och energi är det som får folk att lämna trädgårdsarbetet och kulturveckans evenemang för att istället heja fram B-laget i idrottshallen.
Hur gick det i matchen då?
Skara inledde lite svagt. Bankeryd hade flera stora rutinerade spelare som kunde dra nytta av sin fysik. Som värst var underläget 8 mål. Man tänkte att det är kul att se men det blir kanske inte så spännande det här. Samtidigt vet man ju nu att spelarna i Skara är vältränade och har en stor trupp så tanken är ju att det skall ge resultat i andra halvlek.
5 minuter in i andra halvlek så händer detLinus Bergholtz gör 2 mål på raken och Elias Hedrönn 14-18. Efter en timeout fortsätter Skara att producera. Man kontrar in målen när Bankeryd gör tekniska fel och inte orkar. Man vänder på matchen. 21-21 är sista gången det är lika.
Elias Hedrönn är het och gör flera mål.
Till och med huvudtränare Kristoffer Larsson noteras i protokollet efter att han skjutit in ett skott i tomt mål. Även målvakten Blendi Bunjaku gör mål. Matchen slutar 26-24 efter ett sista Skaramål i slutsekunderna av unge Albin Kushutani som visade varför han representerar Kosovo och tagit på sig deras landslagströja.
Vad hade Erik Ehn som coachade att säga? Hur gick snacket i paus?
– Vi kände att vi inte hade kommit upp på den nivån där vi vill vara. Så vi bestämde att vi skulle göra en bättre andra halvlek.
Vad avgjorde till slut?
Vi började coacha hårdare med fler byten anfall/försvar för att få upp energin, vilket ger önskad effekt. Vårat försvarsspel i andra är mycket bättre vilket ger oss enkla kontringsmål.
Vem av killarna var gladast efter matchen?
– Gladast under och efter matchen var Kristoffer som gjorde sin första match för säsongen.
Hallen tömdes långsamt, och folkmassan började lämna Vilan. Trots att matchen var över, hängde den muntra stämningen kvar i luften, som om den var inpräntad i väggarna. Leenden syntes överallt, och det var svårt att missa hur stolta många av åskådarna var. Det här var ju deras spelare på planen – vänner, grannar, söner och kanske till och med bröder. De hade kämpat, svettats och segrat, och det var något som fick varje person i hallen att känna sig delaktig i triumfen.
På planen stod spelarna kvar, fyllda av samma glädje. Segern kändes i varje fiber av kroppen, och även om matchen inte hade stor betydelse på pappret, var det laget som räknades. Att tillhöra ett lag, att stå där tillsammans efter att ha kämpat sida vid sida, var något alldeles speciellt. Det är i dessa ögonblick som handboll blir mer än bara ett spel – det blir en källa till glädje, gemenskap och stolthet.
För spelarna var det inte bara poängen på tavlan som betydde något. Det var känslan av att vara del av något större än sig själv. Att dela den där blicken efter en lyckad passning, att känna klappen på ryggen efter ett hårt jobb, och att höra jublet från läktaren – det var dessa ögonblick som gjorde allt värt mödan. Det var därför de firade, med glada rop och famnar som möttes i varma kramar. Glädjen spred sig mellan dem som ett osynligt band, och just där, i det ögonblicket, spelade inget annat någon roll. Det var just den här gemenskapen, den här känslan av att tillhöra något större, som gjorde att spelet blev så mycket mer än bara en match. Det blev en upplevelse, en fest – något som alla på plats tog med sig hem i sina hjärtan.
Och det är kanske just därför folk kommer till Vilan, vecka efter vecka. Det är inte alltid resultatet som räknas – det är känslan, samhörigheten och glädjen som följer med, långt efter att sista bollen kastats.
