Långfredagen har högtidlighållits till minne av Jesu lidande och död, vilket länge präglade dagen. Idag är den mer en dag i firandet av den glada påskhelgen.
Långfredagen har genom århundradena varit en dag präglad av tystnad, stillhet och väntan. I en tidigare era ägnades den åt ritualer som rispiskning för att påminna om Jesu lidande, en tradition som fortfarande lever kvar i form av påskris. Men genom årens lopp har långfredagen förändrats dramatiskt och har idag blivit en dag som inte längre bär samma tyngd av sorg och återhållsamhet.
En gång var långfredagen en dag av strikta regler och begränsningar. Många klädde sig i svart och höll sig till tystnad och stillhet. Biofilmer och dans var förbjudet, och endast nödvändiga sysslor tilläts. Barnens lekar var inte tillåtna, och det fanns en allmän känsla av allvar och återhållsamhet. Långfredagen var en dag av sorg och reflektion över Jesus Kristus korsfästelse och död.
Men som med många andra traditioner har även långfredagen genomgått förändringar över tid. Under de senaste decennierna har prägeln på denna dag förändrats markant. För många är det nu en ledig dag, och de strikta reglerna och begränsningarna är ett minne blott. Istället för att klä sig i svart och hålla sig till tystnad, ägnar sig människor åt vardagliga sysslor som tvättstugan och syprojekt.
De som var barn på 40- och 50-talen minns hur det var förbjudet att leka, sjunga eller springa. En kvinna född 37 har berättat att man bara lyssnade på sorgemusik och hon fick inte ens sitta still och leka med klippdockor eftersom saxar var förbjudet då allting vasst ansågs likna spikarna på korset.
Även om långfredagen har förlorat mycket av sin tidigare tyngd och allvar, finns det fortfarande de som önskar bevara traditionerna och det lugn som en gång präglade denna dag. Men för de flesta är långfredagen nu en dag att njuta av ledigheten och de moderna bekvämligheterna, medan de gamla ritualerna och sederna gradvis bleknar bort i historiens skugga
